Jag har tänkt på,När man har det fruktansvärt jobbigt, så målar man (iallafall jag) upp en bild att när det är över (i mitt fall massa stress och polis och så kommer det bli JÄTTEBRA FANTASTISKT det ” vanliga” livet när allt är ”normalt” men sen när det väl är ” normalt” och lugnt Så tycker jag inte det är nåt märkvärdigt alls, det livet .Jag vet inte vad jag babblar om egentligen men förstår nån vad jag pratar om? Jag liksom underskattar det normala livet, jag borde älska det. Men jag mår dåligt ändå .
